"Psyksjuk" konstn?r kan f? psykv?rd

Stj?rnadvokaten yrkar: "R?ttpsykiatrisk v?rd f?r Anna Odell"

Publicerad: 2009-08-24

Polisutredningen mot konstfackseleven Anna Odell som togs in för psykiatrisk akutvård har inletts. I veckan kallas hon till polisförhör och riskerar i värsta fall fängelse . Svenskbladet möter hennes advokat, f.d. JämO Claes Borgström och han är inte det minsta orolig: - Om hon blir dömd kommer jag att yrka på rättspsykiatrisk vård.

Svenskbladet har stämt träff med Anna Odells advokat, f.d. JämO, Claes Borgström, för att ta del av hans syn på den kommande rättsliga prövningen. Han har bett oss komma till Västmannagatan där han driver advokatbyrå med bland annat f.d. justitieminister Thomas Bodström. Det är måndag eftermiddag och vi är ombedda att titta in "kring 19-snåret". När vi fem minuter före utsatt tid är på väg in i byggnaden stöter vi på honom på gatan utanför ingången. Det visar sig att Claes Borgström helt glömt bort vårt möte och nu står och väntar på en gammal studiekamrat för att gå ut och äta middag.

Det var den 21 januari som konstfackseleven Anna Odell blev förd till S:t Görans Sjukhus av polis. Detta efter att ha spelat psykiskt sjuk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron i Stockholm som en del i hennes examensarbete. Hon omhändertogs och tvångsmedicinerades, men när hon dagen efter avslöjat att hon "bara skojat lite" polisanmäldes hon av sjukhusledningen. Nu har den juridiska processen rullat igång och brottsrubriceringen lyder falskt larm, ofredande, oredligt förfarande och våldsamt motstånd.

– Moget, säger Anna Odell när vi med en retramsa underrättar henne vad hon blivit anklagad för. Ifall det ni säger stämmer så innebär det att det snart blir förhör och då förlorar jag ännu en dag som jag kunde använt till mitt slutprojekt istället. Piss! Jag vet inte ens vilka målsägande är – polisen eller de på akuten, säger hon. I övrigt har jag inga kommentarer utan hänvisar till min advokat.

- Anna anklagas för fyra små rätter. Claes Borgström hejdar sig och börjar skratta. Alltså förlåt mig, jag står visst och tänker på mat. Vi ska göra ett återbesök på en gammal kinarestaurang jag och polarn. Vi hängde alltid där på den tiden då vi gick jöken och de hade fe-no-me-nal mat. Och vet du, en öl kostar inte mer än 24 kronor per styck. Men hur som helst, Anna Odell är alltså anklagad för fyra brott: falskt larm, ofredande, öh… våldsamt motstånd och vilket var det nu, jo falskt, nej oredligt förfarande.

Han berättar att hon tilldelats honom som advokat men att de ännu inte hunnit träffats. Under tiden har det börjat skymma utanför advokatfirma Borgström & Bodström. Claes har bara en tunn rock och står nu och stampar på stället i sina blanka och oklanderligt knutna lågskor.

– Det var då själva fa-an vad kallt det är! Var är karln!? Jag sa kring 19-snåret och nu är klockan fem över. Har sopan glömt eller?

Utan att vi hinner reagera steppar advokaten ut i gatan och hejdar en taxi. Sekunden efter sitter han i baksätet och har kastat igen dörren. Vi står kvar på trottoaren, snuvade på en intervju som vi ägnat en hel vecka åt att få till stånd, men Borgström vevar snart ner rutan och gastar:

– Men va fan väntar ni på!? Hoppa in nu era sölskallar! Vi har inte hela kvällen på oss.

Taxin dirigeras upp mot universitetsområdet där Claes pekar ut Juridiska Institutionen och närliggande byggnader vilka han har många "kåta minnen" ifrån. Sedan förbi sin gamla "spermahala" studentlya. Han vill visa oss sina ungdomskvarter och talar vitt och brett om hur mycket han fick knulla under tiden han gick sin juristutbildning. När vi till sist stannar är vi framme vid kinarestaurangen. Den ligger i markplan på ett funkishus där julpynt, girlanger och kulörta dioder hänger i en salig blandning i fönstren. Lokalen är så gott som tom när vi stiger in och vi väljer ett bord vid ett fönster som vetter mot gatan. Claes beställer in två öl innan vi ens hunnit få menyerna.

– Skål då broder!

Han klunkar vällustigt i sig halva ölen och sörplar sedan skum från överläppen innan han berättar att på det här "kineshaket" har han minsann sköljt ned både en och tjugotvå öl i sina dagar. Vi försöker byta ämne till Anna Odell och den stundande rättegången, men han förklarar ännu en gång att han inte hunnit träffa sin klient ännu och att han "ska ta tag i det där någon dag". Så dyker menyerna upp och Borgström försvinner ner bakom dess vinröda pärmar. Minuten senare har vi ytterligare ett par starköl på bordet som han delar ut medan kyparen plitar ned vad vi vill äta. Claes verkar redan lite berusad.

– Hörde du, fnyser han när kyparen återvänt till köket. Fitta fläsk!? Jag beställde friterat fläsk, inte nåt jävla fitta fläsk. HAHAHA!!

Medan maten kommer in och vi äter kör Claes vidare på sin typ av förtroliga "man-to-man"-stil med oss. JämO-rollen verkar han ha vältrat av sig för länge sedan och ikväll är vi ställföreträdande polare, vilket kort och gott betyder att notan står på honom. Med munnen stundtals full av mat fortsätter han högljutt pladdra om allt "supa och göka" som han påstår sig ägnat större delen av sina studieår åt. Men vi misstycker inte, maten smakar bra, ölen rullar in som på löpande band och vi glupar i oss utan problem.

När allting är bortdukat och efterrätten stått orörd framför Claes i över en kvart förstår vi att han grunnar på något. Hans tomma blanka ögon fixerar ringen av öl på bordsskivan och han sluddrar tyst för sig själv. Den tidigare så stolta och upprätta kroppshållningen har på bara senaste halvtimmen degraderats till något som mer påminner om en säck potatis. Han suckar tungt:

– Ärligt talat Sammy, säger han plötsligt. (Varken jag eller vår fotograf heter Sammy) Jag sitter alltid och säger att jag varit en horkuk, men vet du vad? När jag var ung satt jag bara inne och läste. Pluggade som en fitträdd jävla idiot. Under tiden, Sammy, under tiden hade mina kursare ett 5 år långt jävla party, de söp och knullade runt som skållade kaniner medan jag satt nedbäddad i sängen. Varje kväll, varenda jävla helg, år ut och år in, satt jag och läste läxor tills jag somnade. Fy fan! Jag var en nörd. En tvättäkta nörd, ett jävla offer!!

Han drämmer näven i bordet så att den friterade bananen tar ett skutt, sedan vinkar han in en till öl av den till synes skrämda kyparen. Han dricker några stora klunkar och fortsätter suckande om hur han reviderat sin syn på livet efter alla konstfackskandaler på sista tiden.

– Fattar du, de där, de lever ju livet. De skjuter upp vuxenlivet, lever loppan tills de trillar av pinn. Själv har man ju missat allt det där, jag fattade ju ing-en-ting, jag spelade ju bara med, levde upp till alla jävla förväntningar hela tiden och nu sitter jag här, gammal och grå och bitter över alla ligg jag aldrig fattade att jag missade. Hela livet har jag strävat efter att vara "nån" och nu när jag varit det ett tag så inser jag att det spelar ingen roll, allt är ändå redan förbi!

Personalen sneglar mot vårt bord, ser inte helt komfortabla ut med rådande situation. Klockan börjar närma sig elva och de vill stänga. Claes däremot stirrar blint ut i intet och ser både full och trött ut. Först när notan ställs ned på bordet vaknar han till liv igen. Han lämnar sitt kreditkort och signerar sedan kvittot med "Ching Chong Pling Plong" innan han reser sig för att lämna restaurangen. En kort promenad bort finns en busshållplats och han ställer sig i den och väntar.

– Ingen mer jävla taxi! Jag ska ut bland vanligt folk. Våga! Vara ung! Ragga!

Bussen kommer och vi stiger på. Claes har varken remsa eller månadskort så vi får betala för honom medan han tjatar på chauffören om att få köra bussen. Han verkar ha fått nya krafter av den kyliga utomhusluften men busschauffören låter sig inte bevekas utan rattar in mot stan. Claes gör dock allt för att med det samma leva upp till sina nyuttalade löften. Han sätter sig inte ned utan går runt i bussen och fyllepratar med varenda tjej, vi kan inte ens hindra honom från att sätta sig ned bredvid en fjortis med hörlurar i öronen som han rycker ur och försöker attrahera med ostadig fylleblick. När vi mer eller mindre brottat ned honom i bussens bakre regioner tar det inte många sekunder innan han sliter sig och har virvlat fram till chauffören igen där han lyckas slita åt sig micken ur förarhytten.

– We were, we were ROCKIN!! Hans skrovliga sångröst genljuder bussen medan chauffören försöker både köra och ta tillbaka micken samtidigt. Själv låtsas vi inte känna honom längre.

– Okej Svenskbladet, bullrar han i högtalarna. Vill ni höra en rolig historia? Har ni hört att konstfackeleven Anna Odell kommer att bli dömd?

– Nä-e, (svarar Claes själv).

– Jo, men det är lugnt. Hennes advokat kommer att yrka på rättspsykiatrisk vård. HAHAHA!!

Efter mycket om och men når bussen sin ändhållplats vilket råkar vara Stockholm Central. Under bussfärden har Claes sinnesstämning tvärvänt och återigen nått djupaste förtvivlan. Så pass att rösten stockar sig och han menar på att allt är hopplöst, att allt är för sent för vem vill ha en gammal gubbe som han. Vi gör vårt bästa för att trösta den nu gråtande advokaten och använder en äckligt pedagogisk röst när vi förklarar för honom att bussragg ändå är betydligt överskattade grejer och att det är enklare med någon man redan känner lite grann.

Claes snyftar och dämpar sig, sitter tyst ett tag som att han begrundar våra ord. Och rätt som det är har han eld i baken igen och spurtar iväg till en ny taxi. Vi hinner nätt och jämt in i bilen innan den dirigeras till en adress på helt andra sidan stan. I bilen är det varmt och behagligt och Claes säger inte ett ord utan tittar ut på staden som passerar förbi utanför. Vi åker över Liljeholmsbron och han tittar intresserat ut på den plats där hans klient gjorde sig ett namn. En stund senare meddelar chauffören att vi är framme och Claes stiger raskt ut ur bilen. Han kontrollerar portnumret på det grådaskiga bostadshuset vi stannat invid och tycks konstatera att han är rätt ute innan han ställer sig och stirrar upp mot ett fönster. Han börjar ropa:

– Anna! Anna Odell! Det är jag! Claes Borgström, din advokat. ANNA!! Släpp in mig!

En skugga rör sig bakom ett par nedvikta persienner men ingenting mer än så. Claes står med huvudet uppvänt en lång stund men inser till slut att hans ansträngningar inte kommer bära frukt. Han kommer mot bilen igen. Tvärvänder, tar en näve grus från gatan och kastar upp mot fönstret medan han vrålar:

– Slipp då din jävla konstfitta, jag skulle ju bara diskutera kommande rättegång! Hörde du det!? Rättegång!! You’re goin’ in matt-ö-fack-ö!! (motherfucker, reds anm.)

Plötsligt är Claes Borgström inte alls särskilt positivt inställd till vårt sällskap. Han väser som en orm och trycker oss ur bilen, vi förstår att vi gör bäst i att lyda. Dörren smäller igen och bilen rullar iväg. Vi inser att intervjun är över och ringer efter en ny taxi. Det dröjer inte många minuter och vi sätter oss utmattade i baksätet och ber om att få åka in mot stan igen. Vi pratar lite om kvällen under tiden men blir avbrutna av chauffören.

– Vi blir nog stående här ett tag, säger han och pekar på den långa bilkö som bildats in mot Liljeholmsbron.

Vi tänker inte så mycket mer på det, antar att broklaffarna är uppfällda för en passerande båt, men det går ytterligare tio minuter utan att trafiken rör sig det minsta. När vi börjar titta ordentligt så ser vi att blåljus blinkar från mitten av bron, och just då börjar trafiken röra sig igen, om än i krypfart. Taxichauffören muttrar nånting om nån jävla fylletrut han såg på räcket när han körde för att hämta oss. Vi reagerar med en gång, ber chauffören berätta mer men han upprepar bara det han redan sagt. Vi kör ned rutan och sticker ut våra huvuden medan vi rullar framåt. Precis när vi passerar utryckningsfordonen ser vi att det rör sig om både polis och ambulans. Polisen verkar inte alls ha situationen under kontroll utan är i full färd med att brotta ner en person på gatan. Intill står ambulanspersonal och väntar med en bår. Konstaplarna får ned personen med något slags improviserat judogrepp. Vi hinner skymta ett välbekant ansikte. Mannen som ligger nedtryckt på gatan är vår kompis Claes Borgström. Han är illröd i ansiktet och det stänker fradga när han vrålar rakt ut i natten:

– Måtte djä-vul-en ta alla fruntimmer!! Fattar du det snutjävel!? We were, we were ROCKIN!! HAHAHAHA!!!!

Dolph Dilfson

Fler artiklar av Dolph Dilfson