Tidigare i höst rapporterade Svenskbladet om fembarnsmorsan Anki Wretmark som tilldelades Nobelpriset i kemi för sitt långkok. Igår gick Nobelfesten av stapeln i Stockholms stadshus och Anki var en av hedersgästerna. Efter visst tumult fann hon sig till rätta – till höger om Konungen.
När Anki fick veta att hon förärats ett Nobelpris brydde hon sig föga. Av den anledningen var det inte många som trodde att hon skulle närvara när Nobelfesten gick av stapeln igår. Men Anki dök upp, starkare och vitalare än någonsin förr och Svenskbladet var på plats.
Vi får fatt i henne när hon kommer från en välbehövlig kisspaus efter den fyra timmar långa sittningen. Hon känner genast igen oss, är lite full och klängig men på ett strålande humör.
- Ni fick så bråttom hem sist, jag hann ju inte ens ge er receptet, säger hon och stirrar stumt på oss innan hon brister ut i ett gapskratt och dunkar rygg. Jag skojar ju bara, finns väl inget recept på långkok heller.
Anki är klädd i jeans och t-shirt, och verkar tämligen bekväm med de blickar hon tilldrar sig i vimlet efter middagen. Trots att hela hon är ett brott mot Nobelfestens konventioner tycks hon ändå ha accepterats som en frihetsivrare av de övriga gästerna. ”Ett exotiskt inslag i en annars så skitnödig fauna”, som pristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa uttryckte sig under sitt tal.
- Jag höll inte på att komma in, berättar Anki och flänger med huvudet så att det utsläppta håret far åt alla håll.
Vi har redan ryktesvägen fått veta det hon berättar. Anki har tidigare under kvällen anlänt till Stockholm stadshus i en raggarbil. Trots minusgrader är taket nedfällt och hon sitter uppe på sufflettskyddet i jeansjacka och med en ölburk i handen. Vid ingången blir hon stoppad av en entrévärd. ”Festen är inte öppen för allmänheten”, heter det och Anki återger med egna ord vilka åtgärder hon var tvungen att vidta:
- Gav han en magvärmare så att han vek sig som ett välsmort gångjärn, skrattar hon. Sen mötte jag han på nedvägen med en tjottablängare i planeten. Ja man blir ju lite vresig när man dricker grogg. Vi hade ju suttit på hotellrummet och grundat innan.
Anki fiskar upp en cigg ur bröstfickan och frågar några intill efter en tändare. Hon får fyr på den och hostar kraftigt innan hon fortsätter:
- Fick skjuts in, Hampa och Steffe, de hade cabbat ned Impalan och jag frös som fan men vadå... man vill ju hålla stilen alla milen liksom. Grabbarna satt ju kvar i bilen också, så jag hade ju back up ([beck app], reds anm) ifall det skulle bli trubbel med vakterna. Vet ju hur det är hemma, det står ju en på pizzerian numera sen i somras då jag och...
När Anki tar ett nytt bloss passar vi på att fråga hur det var att sitta invid kungen.
- Ja först slog jag mig ned på första bästa ställe. Men då kom ju nån fjomp och påstod att jag tagit hans plats. Jag knöt nävarna och tänkte att nu bär det av igen, men så kom en som bestämmer här och frågade vem jag var och så.
Anki fördes diskret åt sidan av Säpovakter där hon fick legitimera sig. Viss förvirring uppstod när det väl stod klart att de hade att göra med en av Nobelpristagarna. Trots synbar motvilja hos personalen dröjde det inte länge förrän Anki blev anvisad till sin plats längs honnörsbordet, invid kungen enligt bordsplaceringen.
- Jag såg ju att det var kungen så jag blev lite blyg i början.
Efter att ha sprättat en medhavd öl gick det dock lättare. Valet av ölsort gav upphov till en kommentar från kungens håll och isen var bruten.
- Vi pratade om ditt och datt. Han frågade vad jag gör och jag sa ju att jag är matkärring på ungarnas skola. Eller "bamba" som de brukar säga. Hur som helst är han jävligt trevlig! Vi skålade.
På sedvanligt vis höll de olika pristagarna ett tal inför samtliga gäster. Anki var inget undantag, men hon berättar att hon inte hade förberett sig något vidare.
- Jag hade helt glömt bort det där, säger hon och tjuter av skam. De ropade upp mitt namn och jag blev ju helt kallsvettig. Men kungen klappade mig på axeln så jag reste mig och berättade lite om mig själv och så. Tydligen skulle man stå där i trappan och snacka i en mick men det gick ju bra ändå.
När vi vill se Nobelmedaljen inser Anki att hon förlagt den någonstans. Hon ser först en aning betryckt ut men rycker sedan på axlarna och frågar ifall vi ska hänga med till baren. Vi tackar för samtalet och ser hur hon kryssar sig fram mellan dansande par.
Innan vi lämnar festen skymtar vi henne igen. Hon dansar mellanstadievarianten av foxtrot med Carl Bildt.
- Va inte så stiff!
Dolph Dilfson