En av renarna som Jultomten experimenterade med "friterades".

Jultomten bryter tystnaden kring djurförsök

Publicerad: 2010-12-14

Jag träffar Jultomten på Wayne's Coffee vid Skrapan på Söder i Stockholm. Han kommer lite försent och är endast iklädd, vad jag enbart kan identifiera som långkalsonger, en sjavvig t-shirt vars resår är sladdrig och en dunjacka, på sina ställen lagad med silvertejp. Skägget ovårdat och smutsigt. Kort sagt ser han tärd ut. 

Jultomten beställer en vaniljlatte och en dammsugare. Han ser sig hastigt om innan han sätter sig ned: "Några snubbar från Tallinn är ute efter mig". 

Det här känns inte som den tomte som kom hem till mig när jag var yngre. Jag förstår snart varför. Det han berättar för mig är en sida av tomten vi aldrig tidigare fått stifta bekantskap med. Det finns inte ens en tråd om detta på Flashback.

Det är en skrämmande och vidrig baksida som han berättar om. Jag börjar från början.

Det första Jultomten säger till mig är att han slutar. Att han inte orkar mer. Att det är ett beslut som växt fram under en lång tid och att han kommit fram till det efter många sömnlösa nätter. "Efter att tomtemor dog har jag inte haft samma energi", säger han. De senaste 20 åren har han sett hur julen som från början var en kärlekens och omtänksamhetens högtid förvandlats till en köpfest på vilken den västerländska ekonomin byggts upp på. 

Det var inte det som Jultomten ville när han under det tidiga 1900-talet startade sin presentutgivning. Då ansåg han det vara en trevlig företeelse, i liten skala, en gång om året. Men det är inte främst de ekonomiska aspekterna Jultomten menar har fått honom att sluta, utan saker han tvingats till för att kunna vara den han varit.

- Jag anade aldrig att jag skulle bli så populär. Det har fått mig att göra avskyvärda saker. Jag har under flera julaftnar fått gömma mig under någon gångbro för att i skymundan kunna sätta fingrarna i halsen och spy upp all julgröt jag bjudits på. Jag har hojjat så många MILFs som trott att jag varit deras snubbe att hälften vore nog och jag har fått slå, jag vet inte hur många, aggressiva, dyngfulla farsor på käften för hur de uppträtt mot sina barn. På julafton!

Jultomten är upprörd. Han gestikulerar vilt. Men det finns en sorg i hans ögon. Han lugnar sig. 

- Men när presenterna blev fler och fler kunde jag inte ta mig fram till fots längre. Så jag tvingades, indirekt, att i vansinniga experiment avla fram genetiska missfoster som till slut, efter många misslyckanden blev de här flygande renarna. Jag har fått göra så många vedervärdiga djurexperiment, så många stackars renar, hästar, åsnor har fått sätta livet till. Mina nissar har inte gjort annat än avlivat djur med en sån här slaktmask, i stort sett.

Jultomtens blick är tom. Han drar en hand genom det smutsiga, vita håret.

- Speciellt ett experiment tär på mig. Bilderna av det missfostret till djur hemsöker mig om nätterna och får mig att vilja kräkas.

Jultomten tystnar. Samlar sig. Jag förstår att han aldrig tidigare talat om det här. Jag låter honom ta sin tid.

- Efter flera månaders misslyckade försök och förberedelser lyckades vi hålla liv i en ren med hjälp av elektricitet, kokain och blodplasma, detta medan jag opererade in en dieselmotor i djurets mage. Vi hade förstås avlägsnat alla inälvor för att lyckas få plats med den här dieselmotorn, och fick plats med en plasttank med diesel utanför. Men jag tänkte ju inte på att den skulle bli varm när den väl kördes. De skrik som den där renen gav ifrån sig när jag vred om nyckeln och drog på gasen - de kommer aldrig att lämna mig. 

En utandning som mest påminner om en snyftning hörs medan Jultomten lägger en hand för ögonen. Jultomten sitter så en stund. När han sedan börjar prata igen är det med gråten i halsen. Det här är svårt för honom.

- ... Och den dog ju inte heller. Den skrek som en jävla Nazgûl medan den flög omkring, skadad i verkstaden. Den var ju fullproppad med kokain, så hjärnan levde ju vidare, trots att det inte skulle vara möjligt. Nissarna försökte nå fram med slaktmasken, men lyckades inte få få den tillräckligt nära. Och jag siktade med bössan och just då... (han snyftar)... Men Tomtemor fick ju en fin begravning i alla fall. 

Jultomten snyter sig i handen, betraktar det innan han torkar av det på t-shirten. Jag förstår vad de övriga fläckarna består av. Jultomten fortsätter:

- Jag tror att det tog sex timmar innan dieseltanken tog slut och renen lugnade ner sig. Då kunde jag, med motorsågen, avlägsna huvudet från den där stackars renen. Det var fruktansvärt. Så mycket blod. Så många liv. Till vilken nytta? Att barn ska få några jävla plastleksaker som de tröttnar på efter två dagar. 

- Och all den här orättvisan. Och de barn som malligt berättar hur många julklappar de fått när jullovet är över. Och de som inte vågar berätta hur många de fått.. Julafton skulle ju vara något vackert. Inte det här groteska frosseriet som den kommit att bli. Det är väl därför jag lägger av.

- Jag måste ta en ordentlig ledighet och få distans till de saker jag gjort och varit med om.

Oddjob Svensson

Fler artiklar av Oddjob Svensson